Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Akt III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— en kvinnas, som en gång stod på den skiljeväg,
där du nu står. Hon var gift — olyckligt, han
lyckligt, som det heter. Hans hustru nekade först
skilsmessa — men när hon såg, att det var fråga om
en djup lifskärlek, gaf hon vika. De hade aldrig
bedragit henne, bedrägerier var det lägsta de visste,
— och hon var en god och rättvis kvinna. Inom kort
lefde de i en krets, där ingenting påminde om det
gamla. De voro ju mycket rika och då förlåter
världen så lätt. . . och mannens begåfning dessutom
sådan, att den måste slå igenom hvar som hälst.
INGRID.
Och hon var lycklig?
MORMOR.
Ja, så lycklig, som väl aldrig någon kvinna varit
det före henne, men ett fanns: ångesten att han skulle
sakna det förflutna. — Hon vågade aldrig hvila ut i
sin kärlek, som andra kvinnor. Var han allvarsam,
blef hon rädd; var han borta, låg hon i fönstret och
spejade för att på själfva hans gång kunna se, om han
mött någon eller något, som kunnat påminna om henne.
— När ett barn blef födt, vågade hon knappt känna
någon moderskärlek af fruktan, att hon då inte skulle
kunna ersätta honom allt. Men straffet kom. Ju mindre
hon gaf sig lof att älska det barn hon ägde, ju djupare
saknade hon det barn hon förlorat — men om det
talade hon aldrig . . .! Så kom dödsbudet. Hans hustru
var död. — Han sa ingenting — men jag såg, att han
åter började grubbla på hvad som varit hans rätt och
hvad som varit hans plikt — den gamla frågan. Han
var en känslig natur med så djupa rötter. — Hans hår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
