- Project Runeberg -  Ingrid : En döds kärlekssaga /
116

(1900) [MARC] Author: Alfhild Agrell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Epilog

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

INGRID (efter att ha följt dem ut,
talar fort och impulsivt, ibland vändande sig till Halfdan,
ibland till Emy).

Ah ni, att bli så där äkta vännaglad ... Man vet
ju aldrig på förhand .. . Där är allt så bra — hör
ni — bra! Mormor skref ju — men det är så olika
att höra. Ska jag säga er nu, hur det kändes, när jag
for? Jo, som om hjärtat varit fastspikadt på
perrongen och spunnits ut till en blödande tråd, som drog
mig tillbaka, ständigt tillbaka. Sådant där tar ju tid
att komma öfver — om också bara litet. (Lägre.) Jag
ville bli deras allra bästa vän, ser ni — deras allra
allra bästa vän, ty något måste jag få bli — men det
gick så sakta ... Så kom arfvet — en rik måste ju dela
med sig. — Mitt behof att ge glädje, helade sig först ...
Ja, sedan vet ni... Jag hade redan börjat räkna ut,
när vi skulle kunna träffas. Jag var ju inte riktigt
säker, trots de fruktansvärda fyratio ... Och så skulle det
här kära, kära komma! Och — och nu är jag säker.
Vet ni, jag har deltagit i deras arbeten och
arbetsplaner; vi ha tänkt tillsammans, läst högt tillsammans,
uppfostrat barnen tillsammans. Maj har utvecklats så ...

— Jag har bara behöft säga »ja», jag... Det där är
ju litet barnsligt — men litet barnslighet behöfver man
ibland för att orka lefva. — Kurt led nog mycket först,
men djupast innerst, ser ni... Hans natur har inte behöft
gå under af för stora kraf: tvärtom. De ha båda blifvit
det högsta de kunde bli — och blifvit det genom mig!
Både Kurt och Maj ha förstått, Gud ske lof, att just
detta var priset — att jag eljes ... (hejdar sig). Och ni,
trofasta vänner . .. Hur ska jag någonsin kunna tacka er
nog för allt ert tålamod och för er väntan? Om jag bara

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 19:59:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ingrid/0118.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free