Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- IV. Några av Bergsons exempel på intuitionsakter
- 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på annat sätt som Bergson annars icke tillåter.
Så vitt jag förstår.
Det metafysiska problem vi här kommit in i
får jag låta vara.[1] Jag har endast att passa ett
rent empiriskt påstående, nämligen att en
stämning eller en handling av rang uppbäres av en
[1] Dock en anmärkning. Vid läsningen av det
ovan s. 47 anförda stället från Bergson kommer man
icke att tänka blott på materien såsom principen för
formsättning utan snarare på »världssjälen», som ju i
platonismen betecknade samtligheten av alla former.
Men världssjälen var ju också enligt Platon redan den
en blandning av idé och materia. Än mer — skulle
icke, om Bergson vill vara konsekvent, själva ideernas
former bli »fällningar» i riktning mot det tröga? Även
detta är icke så orimligt. Så nära som Bergson visar
sig stå nyplatonismen, så kan det icke förvåna, om han
betraktade ideerna som den första depotenseringen,
förminskningen, stelningen, av det »Ena». Men då
behövs här säkerligen en distinktion. Det finns två
formsystemer. Det ena har sin radiationspunkt i materien;
det är systemet av mekanisk nödvändighet, av
energetiska former. Det andra radierar från det »Ena»
och är vad Platon kallade de sanna orsakernas system,
ändamålens rike. Bergsons yttrande tar de
energetiska och de intellektuella formerna under ett. I form
över huvud ser han en fällning i den nedåtgående
riktningen. Och det är ej blott i ett enstaka yttrande
han gör så. Det hör till hans grundsyn. Men han
slår icke de båda formsystemen samman i den
meningen, att de få bryta sig mot varandra som två
principer. Han gör all form till materialisation. I
denna position kan han återigen icke framhärda.
Formen tilltvingar sig åter och åter hans erkännande.
Ty formen är ju skapelsen. Man må hur mycket man
vill se den som det gudomligas depotensering, så står
den genast ånyo fram som dess aktualisation. Ställd
på den punkt som Bergson intar, skall man förr eller
senare erfara motsatsernas spänning och tvingas in i
den riktning som ledde till Jordano Bruno, hos vilken
den grekiska filosofiens principer nått den
konstellation, vari de ingingo i den nya tiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Dec 20 20:00:11 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/intuit/0062.html
