Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Intuitionen som syntes. Metodiska konsekvenser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intuition fixerar endast det tidlösa i tiden. Det
är icke vilket fenomen som helst den griper efter,
icke livets brokiga mångfald, icke allt det som
Fausts diktare, när han minns tillbaka, lyssnar
till som en halvt förklungen saga;
ingenting av det som helt enkelt »hände», som kom och
var förbi — nej, tvärtom just allt det som aldrig
hände utan som måste vara och av evighet var,
lika evigt och nödvändigt som vinkelsumman i
triangeln. Spinozas intuition är icke den
omedelbara uppfattningen av ett faktum, av något
aposterioriskt, den är vår omedelbara uppfattning
av det aprioriskt nödvändiga, av det axiomatiska.
Denna med den spinoziska metafysiken
sammanhängande bestämning hos intuitionen har jag
ingen anledning att fasthålla, men i vilket fall
som helst så märks, när det kommer till stycket,
den spinoziska åtstramningen av intuitionen ej så
mycket som man skulle kunna tro, emedan
naturligtvis all intuition, även om den griper efter
det tidsligt förgående, det timade, det timliga,
ändå söker in mot det djupare och väsentliga, det
som sker i det som sker.
Principiellt kan jag bättre anamma
romantikens intuition, såsom jag också i »Intuition»
flerestädes antytt, det vill då säga Fichte, och
Schelling i den mån han bevarar sammanhanget
med Fichte; med andra ord: den intellektuella
åskådningen hos Fichte, fylld med den estetiska
åskådningens innehåll hos Schelling. Den
intellektuella åskådningen är blotta formen. Den är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
