Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dan han varit med om ett skeppsbrott, som närapå kostat honom livet,
återtog han sin gamla syssla, bokbindarens alltså, och gifte sig. Den
äktenskapliga kärlekens band voro dock icke starka nog, att återhålla
honom frän att sjunka ännu djupare, och nu tycktes ingenting i
världen kunna stävja hans sämre böjelser. De förtvivlade motståndsförsök
han gjorde i början, utplånades genom styrkan av den olyckliga och
fördärvliga passion, som lamslagit hans vilja. Han drack dag och natt, tills
hans egna supbröder, "annars föga kräsna", som han själv med en
vemodig glimt i ögat brukade säga, började undvika honom, "därför att
han sjunkit så mycket djupare i dryckenskapen dy än de".
Under besinningens och eftertankens försvinnande ögonblick brukade
han planera ganska förnuftigt för framtiden — bl. a. hade han vid ett
sådant tillfälle uppsatt ett eget bokbinderi. Men ryktet om hans
tygel-löshet nädde kunderna, som därigenom övergåvo honom. Vid ett tillfälle,
när hans hustru reste bort till släktingar, drack han oavbrutet under tre
dygn, sa att han fick delirium tremens. När kvinnan vid hemkomsten
upptäckte hans fasaväckande belägenhet, insjuknade hon häftigt och dog.
Härefter undvek han alla människor och var nära att förlora
förståndet. Men så snart förtvivlan några minuter släppte margreppet om hans
mentala liv, vankade han automatiskt tillbaka till den mörka och
smutsiga kroghåla, där han tillbringade sina lediga stunder. Dä han alltid
saknade medel att köpa för, måste han spela fiol och sjunga slippriga
visor för de supar, han inte kunde undvara. Under denna period
genomgick han förnedringens alla stadier. Det värsta hade han ännu
inte råkat i: bristen på levnadsvilja. Men vintern var nära. Utan hem,
utan vänner, utan en skymt av hopp längtade han efter döden. Han
gick till järnvägen en mörk oktobernatt, där han, efter att ha förtärt en
flaska opieextrakt, ämnade söka döden på skenorna. Men han somnade
bort från alltsammans i en undanskymd vrå. När han vaknade
uppsköt han gärningen till längre fram. Han saknade mod.
"Mitt emot en krog i en viss stad", skriver Gough i symbolisk form om sig själv, "såg
man en narraktig, fånig drinkare sitta på en låda med en slokhatt på huvudet och en
fiol i sin hand, bemödande sig att frambringa sådan musik, som kunde behaga de rusiga
kamrater, vilka omgåvo honom; och dessa försökte i sin tur att hoppa och dansa samt
betalte den eländige musikanten med brännvin. Tvivelsutan sågo de honom med förakt
och trodde sig själva vara honom överlägsna. Se blott på honom, vilken dåre! Se, hur
han skrattar, då glaset räckes honom, då han för det till sina spruckna läppar och sväljer
innehållet, nu stryker han sig om munnen, först med aviga handen och sedan med
flathanden; vilken dum människa! Sådan var mannen och sådan var hans sysselsättning år
1840. Den mannen undertecknade nykterhetslöftet och efter någon tid var han
riksdagsman. År 1848 uppsattes samme man av sitt parti som guvernörskandidat inom sin stat."
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
