Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men så kom något nytt. En resande talare höll "nykterhetspredikan"
i socknens skolhus och även eljest runt om i trakten. Nya tankar föddes,
mångas sinnen väcktes — och en godtemplarloge bildades. Visst var det
något främmande och nytt detta, och de hemlighetsfulla mötena eggade
nyfikenheten. Men det hela vann i stadga och målmedvetenhet, ett nytt
intresse hade kommit in i landsbygdens förut så fattiga liv.
"Logen" blev ej bara en mötesplats att gå till, den representerade ett
verk i människokärlekens tjänst, och medlemskapet betydde en inriktning
på nya vägar och mot nya mål. Man fick något att tänka på och längta
efter. Visst voro mötesprogrammen enkla nog, men man bjöd till efter
bästa förmåga och man gav vad man kunde. Tonen mellan de unga
blev kamratlik och glad, sången klingade friskt, små muntra tillställningar
livade upp tillvaron, utfärder till grannlogerna ökade vänskapskretsen och
vidgade vyerna.
Tillvaron ljusnade, livet fick en djupare mening: man var ju med i en
rörelse, som åsyftade mänsklighetens frigörelse från en av dess tyngsta
bojor! Och det var ett arbete, som skulle utföras med glädje och ej
med suckan!
Varifrån har talet om "avhållsfolkets asketism" och "nykteristernas
livsfientlighet" kommit? Inte såg jag något av detta bland min
barndoms godtemplare och inte har jag sett det under senare år. Tvärtom!
Glädje och feststämning har vår Orden burit med sig både då och nu.
Och är det ej helt naturligt? Den kom som en ljus morgongryning,
badande en ny dag för ett folk, som vandrade i mörker.–-
Och jag minnes de stora skogarnas och de djupa älvdalarnas land, där
vinterns ödsliga, mörka ensamhet och den korta sommarens arbetsfyllda
dagar avlösa varandra i ständig kretsgäng. Nu äro där snart inga
avstånd mer, nu har även ödeviddernas folk fått del av den nya kulturens
håvor. Men annat var det förr, då livet där var mest bara arbete och
ensamhet.
Flera mil till kyrkan, ja — milsväg bara till närmaste by — vad skulle
man kunna finna, som gav en smula helgdagsstämning at tillvaron?
Fäbodvandringar om sommaren, så länge man var ung, några rockstugor
om vintern, en och annan danstillställning — och så nattbesöken. Ibland
söpo sig pojkarna fulla och då slogos de. Alltid var det någon man bar
hat till och ville ge en minnesbeta. Och så förrann livet — utan något
djupare innehåll, utan någon starkare känsla av samhörighet med de
människor, som bodde bortom de blå åsarnas dunkla linjer.
Men även hit kom Godtemplarorden. Man fick klart för sig att man
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
