Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIVETS IRRGÅNGAR ii
gäckeri, en ny törntagg, som livet borrat in i mitt
dåraktiga, inbillska, förmätna hjärta...»
Det var ju litet förargligt, att han skulle skriva
vaga-hång och presiss... och det var kanske väl djärvt att
han kallade henne du — de hade ju bara råkats tre
fyra gånger hos tant Asp och ett par gånger
händelsevis — ja, var det händelsevis? — i stadsparken, just vid
tvåtiden, då där aldrig fanns någon människa, ty då
åt hela staden middag utom de två, tre förnäma
familjerna dit Yvonne räknades. Han hade talat så poetiskt
och vackert, mest om sig själv och sina roller och sitt
oförstådda hjärta, sin själs ohjälpliga ensamhet mitt
upp i teaterlivets myller, och så hade han naturligtvis
sagt henne artigheter, vilkas närgångenhet man förlät
på grund av deras naivitet — om det nu var äkta
naivitet? — och de fascinerande blickar, varav han lät dem
åtföljas. Och hon hade alls inte gjort något för att
hålla honom på avstånd, tvärtom, hon hade
uppmuntrat honom, ja nästan koketterat för honom, men ändå...
att begära ett möte på öppen gata så gott som mitt i
natten!
Naturligtvis hade hon aldrig haft en tanke på att gå
till det där mötet; hela kvällen hade hon försökt tänka
på alla världens ting för att narra och söva sig själv,
men då hon efter den obligatoriska patiencen å quatre
mains med farbror hade sagt godnatt och redan var i
tamburen för att gå upp till sig, hade det slagit ned i
henne som en blixt, att det var självbedrägeri
alltsammans, hon hade från första minuten vetat, att hon
skulle gå, måste gå, hon hade ryckt till sig portnyckeln
från spiken bredvid tamburdörren och stoppat den i
fickan utan att känna samvetskval ett dyft, nej, bara
triumf och härlig spänning och längtan att klockan
skulle bli elva, så att hon fick smyga sig utför trappan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
