- Project Runeberg -  Livets irrgångar /
64

(1934) [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I - Femte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

64’ ERNST LUNDQUIST

— Ja, det har ni så rätt i, sade han ivrigt. Så skulle
alla människor tänka. Kanske helst i småstäderna, där
alla äro så kvicka att döma varandra. För resten, det
finns ju så mycket hemligheter i familjerna, i alla
familjer, till och med de bästa. Där går man och hugger
och hugger på sin nästa, och innan man vet ordet av,
har man kanske huggit till sina allra närmaste eller
satt yxbladet i sitt eget ben. Ja, ser ni... min mor var
aldrig gift med min far.

— Inte?

— Nej, hon bodde i en annan stad och hade aldrig
talat om för honom, att jag skulle komma till världen.
Då han fick veta, att jag var född, reste han till henne
för att gifta sig med henne, men han kom för sent. Å,
han var en präktig och fin man, min far.

Yvonne kände sig helt förlägen över, att hennes egen
onödiga uppriktighet framkallat denna bekännelse från
honom. Han satt med bortvänt ansikte, och det blev
tyst mellan dem en lång stund. Hon ville inte störa
honom, och hon såg sig omkring: här hade hon aldrig
varit.

Stranden nedanför dem bildade en vackert formad
bukt, kantad med ett bräm av svartbrun tång, där
några av byns hönor, rufsiga av havsvinden, gingo och
krafsade. Då de sparkade snett bakut, skrattade Yvonne
till: det påminde henne om aktriserna i Stockholm och
deras sätt att sparka ifrån sig släpet. Nu visste hon,
var de hade lärt sig det. Tuppen hade kommit ända
ut i vattenbrynet, han stod och speglade sig, lade
huvudet på sned, än åt den ena sidan, än åt den andra,
sträckte sedan hals och stämde upp en triumferande
fanfar över sin egen skönhet.

Hon sneglade på konsul Herbert med ett halvt öga;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:01:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/irrgang/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free