Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I - Sjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIVETS IRRGÅNGAR iOi
SJÄTTE KAPITLET.
Det bondfolk, som ägt ödegården, hade emigrerat
till Amerika för över femtio år sedan, och som huset
varit ohjälpligt förfallet redan då och den knappt
tillmätta jorden var så stenig, mager och i vanhävd, att
den omöjligen kunde föda sin man, hade gården aldrig
funnit någon köpare, utan fått förfalla.
Manbyggnaden, som låg längst ut på en stormig udde, var nu en
ruin med halvt avblåst tak. Korsvirkesväggarna hade
stora spetälskefläckar här och där av en gulgrön lav
och voro inbuktade på flera ställen som efter en jättes
sparkar; de låga fönstren hade för längesedan förlorat
både rutor och ramar, nässlor stucko upp tvärsigenom
trappans murkna steg, och på läsidan hade den forna
trädgården inkräktats av ett björnbärssnår, som nu
stod i yppig skärvit blomning och nästan alldeles kvävt
de mossiga gamla plommonträden, vilka endast hade
litet grönskande liv kvar i grenarnas yttersta toppar.
Luften ven av svalor, som hade sina bon inne mellan
taksparrarna. Det var en melankolisk tavla, och
Herbert och Yvonne kunde i början ej säga ett ord inför
denna förödelse. Till sist sade han nästan, som om han
talat för sig själv:
— Ja, det är förfärligt. Men det har ändå varit ett
hem en gång, en familj har utkämpat sin strid med
livet där inne och kanske också haft några lyckliga år.
Barn ha kommit till världen under det där taket,
föräldrar ha känt den namnlösa hänförelsen över den
förstfödde, vaggor ha gungats av valkiga, försiktiga
fadershänder, lena barnakinder ha kyssts röda av giriga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
