- Project Runeberg -  Livets irrgångar /
76

(1934) [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I - Sjätte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

76’ ERNST LUNDQUIST

mor, om »Raimonclo)), som hon ju -heligt föresatt sig
att aldrig nämna för någon dödlig varelse, ja, hon
talade till och med litet om den där sista historien med
Volmer Vang, dock utan att säga hans namn.

— Det var visst en riktig don Juan, bortskämd av
tusen lätta erövringar, sade hon, och naturligtvis
smickrade det mig, dumma flickunge, att han värdigades
kasta sina blickar på mig, i synnerhet som jag då visst
var ännu fulare än nu.

— Är ni ful? sade konsuln i en ton, som om den
tanken aldrig fallit honom in.

— Har ni inte märkt det? svarade Yvonne och
skrattade.

— Nej, det har jag verkligen inte, och för resten ser
man ju aldrig ert ansikte ordentligt för det där burriga
glitterhåret, som står ut åt alla håll. Får jag se på er
ett tag?

Han stannade på skogsvägen mittför henne, strök
undan hennes korta, yviga pann- och tinninghår, höll
det tryckt intill hennes huvud med sina stora, svala
händer och såg henne rakt i ögonen. Hon var viljelös,
och han kände, att hon darrade litet. Till sist lade det
sig som en imma över hennes ögon; det var, som om
de ej längre vågade möta hans, de sänkte sig långsamt
och fixerade hans läppar liksom under inflytande av
något slags hypnos. Han sade icke ett ord, släppte
henne lös, och de vände instinktlikt onu Under hemvägen
växlade de ej många ord, och för första gången var det
konventionella fraser de grepo till.

Från den stunden hade Yvonne fullt klart för sig,
att hon var kär i Herbert. Det var som en förhäxning.
Hon tänkte på honom dag och natt; till och med då hon
var som livligast upptagen av att prata galenskaper
med sitt Stockholmskotteri, var det som om han yarit

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:01:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/irrgang/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free