Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIVETS IRRGÅNGAR iOi
— Och så valde du mig? Varför just mig? Var det
kanske för att jag hade en sund fysik?
— Inte valde jag dig... inte väljer man! Sådant där
kommer flygande på en ur luften. Jag blev kär i dig,
det var alltihop, det.
Han drog hennes huvud till sig och kysste henne
ovanför örat tvärs igenom det glittrande hårburret.
— Men om jag varit glåmig och skrofulös och haft
klen hårväxt och insjunket bröst, skulle du ha blivit
kär i mig då?
— Hur skall jag kunna veta det?
— Men vad tror du?
— Jag tror, att jag aldrig skulle ha sett åt dig då;
jag har nu en gång antipati mot allt, som är osunt.
Och jag vet, att jag inte skulle ha gift mig med en
sjukling, om jag varit aldrig så kär. En mans första
plikt mot sina barn är ju att ge dem en sund mor.
— Då var det ju riktig tur, att jag kom att säga det
där om, att jag aldrig hade varit sjuk, sade Yvonne
med en nyans av bitterhet i tonen.
— Ja, tur för mig... och litet för dig också, erkänn
det? Nå, vill du erkänna genast?
Han grep pojkaktigt om bägge hennes tinningar för
att tvinga henne att se honom i ögonen, men Gunnar,
som kände sig försummad, gav i det samma till ett
glädjetjut för att påminna om sin tillvaro, och Tor
släppte ögonblickligen sin hustrus huvud och kastade
sig framstupa ner på mattan till sin lille tyrann, och
medan han låg där på alla fyra, skrattande av
hänryckning, och gjorde tusen löjliga grimaser för att roa
Gunnar, satt Yvonne i skuggan av den röda lampskärmen
och såg på sin man och sin son med en lång, tung blick
och hasplade ännu en gång upp de bittra tankar, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
