Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIVETS IRRGÅNGAR iOi
jag skulle hjälpa henne hålla nackspegeln... hon sa’
själv, att jag kunde sätta ner Gunnar i en stol... och
fönstret, det hade hon öppnat, så sant mig Gud hjälpe
till liv och själ...
Yvonne stod, utan att veta hur det gått till, ute i
korridoren, och där kom hennes man emot henne från
trappgången, bärande sin döde gosse på armen. Tors
vita sommardräkt var fläckad av blodet, som sipprade
från den lilles tinning.
— Tor!
Hon tog ett par vinglande steg emot honom. Han såg
på henne med en stel blick, som om han ej känt igen
henne, och gick med sin börda in i sin sängkammare,
vars dörr han riglade efter sig. Då Yvonne efter
fruktlösa bultningar vacklade in i sitt eget sovrum för att
komma in till honom den vägen, fann hon att även
den dörren var riglad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
