- Project Runeberg -  Livets irrgångar /
147

(1934) [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I - Tolfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LIVETS IRRGx\NGAR i67

lig för Johansson, betjänten, som var beordrad ner för
att ta emot konsulinnans bagage.

Solen var redan nedgången, då Yvonne äntligen
kom över landgången och han mittför alla sjåarnas
ögon slöt henne i sina armar. Hon var så tätt beslöjad,
att han knappt såg hennes ansikte. Och hennes
hälsningsord voro så lågmälda, att han genast oroligt
frågade om hon var sjuk.

— Jag är trött, blev svaret.

Han tog hennes arm under sin och drog i väg med
henne uppför Hamngatsbacken. Han pratade i ett, om
hur han längtat efter henne; de fyra dagarna hade
varit som fyra år, aldrig mera fick hon resa ifrån honom
så där. Hon svarade enstavigt, men det märkte han
ej nu, sedan han kommit i farten att orera. Och
varför hade hon inte stannat i Stockholm och väntat på
honom? Sedan han väl kommit på den briljanta idén
att resa efter, hade han glatt sig som en pojke åt att
få vara med henne i Stockholm, han hade bland annat
tänkt ut, att de skulle gå upp på Nationalmuseum och
konfrontera honom med den där statyn, som hon förr
i världen tyckte att han var lik... då skulle de allt ha
fått sig ett gott skratt, bägge två!

Hon svarade, att tandläkaren bara hade behövt två
seanser, på onsdagen och torsdagen, och att hon inte
velat, att Tor skulle göra någon uppoffring för hennes
skull. Men hon sade detta i dämpad ton, utan
bitterhet, nästan ödmjukt.

— Kära, lilla barn, sade han och tryckte hennes arm
intill sig, inte hade det varit någon uppoffring, tvärtom,
och i alla fall... är det inte just i en oändlig massa små
kära uppoffringar som kärleken mellan man och hustru
består? — Ja, du skrattar åt mina visdomsord som van-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:01:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/irrgang/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free