- Project Runeberg -  Livets irrgångar /
150

(1934) [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I - Tolfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

124’ ERNST LUNDQUIST

hela sin uppmärksamhet på vad han sade, för att kunna
passa in ett ej alltför meningslöst svar då och då,
medan hennes tankar voro långt därifrån och det kunde
hända, att namnet Volmer dök upp i hotande eldskrift
ur hennes omtöcknade inre, under det Tor i vänligt
intresserad ton frågade henne, om hon träffat några av
sina gamla bekanta i Stockholm. Långa stunder kunde
hon ju glömma allt det förfärliga, men så kom det över
henne helt lömskt, då hon trodde sig säkrast. Till och
med då hon satt vid middagsbordet, kunde hon höra
»Volmer, Volmer»... ringa i sina öron som en
efterhängsen slagdänga man ej kan bli kvitt, och en gång
måste hon skylla på illamående och stiga upp från
bordet för att ej genom ett skrik förråda vilka kval
hon led.

För att undgå Tors pratstunder i röda kabinettet, tog
hon sin tillflykt till kyrkogården. Dit var det för långt,
dit hade han ej så ofta tid att komma efter, och han
ansåg henne naturligtvis i gott förvar, då hon skickade
honom en hälsning med kammarjungfrun, att hon gått
dit ut. I I

Där ute på järnsoffan i lindarnas skugga, med den
tomma, frånvarande blicken riktad på Gunnars leende
bronsansikte, var det som hon om och om igen
upplevde den förlamande blygsel och skräck, som slagit
henne den där tidiga morgonstunden, då Volmer Vang
hann upp henne nere på hotelltrottoaren, innan hon
flyende kastade sig upp i droskan, öppnade
vagnsdörren för henne och sade med en artig bugning:

— Tack. Nu har jag fått revansch för vad en
viss liten flicka lovade mig med ögonen och inte
höll.

Här ute i den ljumma, tysta ensamheten hos de döda,
där man ej hörde andra ljud än bofmkarnas småprat

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:01:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/irrgang/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free