Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIVETS IRRGx\NGAR i67
nar togs bort ifrån oss. Det fanns bara ett, som kunde
ge oss rättighet att gä framtiden till mötes med mod
ocii hopp efter den skuld vi bägge åsamkat oss mot den
lille döde och mot släkten, och det var en ny Gunnar!
Och att du nu kan göra mig så stormande lycklig med
denna glada nyhet, det är ett bevis på, att den lille har
förlåtit oss i graven, där han vilar.
— Men, Tor, du måste låta mig...
—- Nej, jag vill inte höra någonting, som kan minska
min känsla av delaktighet i ansvaret... ty visserligen
har jag anklagat dig i mitt sinne, anklagat dig grymt
och bittert och tidtals nästan hatat dig, men jag har
anklagat och hatat mig själv också, ty jag hade aldrig
sagt dig ärligt och fullt ut, vad han var för mig, den
lille, jag hölls tillbaka av ett slags rädsla för att du
skulle känna dig tillbakasatt, jag uppmanade dig
aldrig att vara rädd om honom som ditt och mitt
hjärteblod, och jag har kanske inte varit sådan mot dig, att
du kunde älska mig tillräckligt för att också älska mitt
barn... där ligger grunden, det var därför Gunnar måste
dö, för att du inte älskade honom, för att du gick ljum
och ouppmärksam förbi honom, emedan hans far inte
var den man du tänkt dig. Den största skulden var
alltså min. Men nu är allt utplånat, som om det aldrig
varit, nu skola vi förlåta varandra, du och jag, liksom
Gunnar har förlåtit oss, att vi ha tagit hans liv. Nu
håller lyckan sitt intåg i vårt skövlade hem på nytt,
och det skall du ha tack för, du all glädjes och lyckas
källa, du min älskade, älskade —!
Hon skönjde honom endast genom en dimma, men
hon såg ändå tydligt de stora glädjetårar, som stodo
och blänkte i hans ögon. Vad skulle hon säga? Hon
sökte förgäves efter ett ord, som skonsamt kunde
upplysa honom om hans förfärliga misstag; de mildaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
