- Project Runeberg -  Livets irrgångar /
168

(1934) [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II - Första kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

124’ ERNST LUNDQUIST

i hennes hjärna — sådant har man ju hört talas om
många gånger förr —, ty precis från den tiden blev
hon så förändrad, att det var som att vända om en
hand. Men gudbevars, ingen i staden kunde klaga på
henne, ty outtröttligt välgörande mot de fattiga, det
var hon då, det var minsann inte bara de där dumma
stjärntäckena hon gav bort. Men nog var det synd om
den stackars konsuln. Fast om man fick döma efter
hans handlingar, så ansåg han sig visst ha den bästa
hustru i världen. Vid silverbröllopet i fjol, som för
resten på konsulinnans enträgna begäran inte alls hade
firats, hade han ju skänkt staden en halv miljon till
grundfond för ett ålderdomshem, som skulle ha hetat
Yvonne Herberts stiftelse — ja, så ville konsuln, och
så stod det i tidningen om morgonen på
silverbröllopsdagen, — men hon fick det ändrat, konsulinnan, och nu
heter det Herbertska stiftelsen rätt och slätt. Ja, konstig
det hade hon då alltid varit på tusen sinom tusen sätt.

Men nu fick man ej tid att sysselsätta sina tankar
längre med henne, ty det uppstod en rörelse där
framme vid trappan och man hörde sorl och hurrarop
inifrån vestibulen. I nästa minut störtar den förste
nyblivne studenten handlöst ut, en lång räkel med den
vita mössan längst bak i nacken och det svarta håret
hängande vilt över pannan. Det är naturligtvis
Gunnar Herbert, som tack vare sina långa ben tagit
trappan i tre, fyra språng och hunnit före alla sina
kamrater. Sjätteklassisternas armar uppfånga honom
gi-rigt, och under bedövande hurrarop får han göra de tre
reglementerade luftresorna med utslagna armar och
sprattlande ben, medan frackskörten fladdra som
vingar. Mössan tappar han, men knappt känner han fast
mark under sina fötter, förr än en av de unga damerna
trycker md den över hans huvud med sådan kraft,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:01:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/irrgang/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free