Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124’ ERNST LUNDQUIST
det skall vara en sådan hemlighet, då vi ju ha lovat
honom att få bli vad han vill.
— Jag tror, att jag vet det, nästan viskade han.
— Vad då?
— Jurist... domare.
— Varför just det?
— Du vet ju, att han brukar sitta och hänga uppe i
rådstun, så snart det är något intressantare brottmål
före. Jag var med honom där en gång i vintras, och
han spände ögonen både i domaren och arrestanterna,
som om. det var han, som skulle fälla utslaget. Och
att studera människor har ju alltid varit hans vurm.
Det är säkert bara därför han känner hela staden,
gubbar och gummor, halva regementet, pojkar och jäntor,
och ligger ute och fiskar med skärkarlarna om
sommaren, så att vi knappt få se en skymt av honom. Och
mina arbetare känner han tio gånger bättre än jag, vet
vad varenda en av dem har inombords. Så’nt där
tyder på juristanlag.
— Jag tror snarare, att han tänker gå den litterära
vägen... bli författare.
— Författare?
— Ja, då han var sexton år, hade han ju skrivit
massor av dikter, som ingen fick läsa och som. han
sedan brände upp — det var under den tiden han
flammade för Asta Gregersson —, och året därpå hade han
översatt mer än hälvten av Heines Buch der Lieder.
Det lät han mig läsa, och jag får säga, att det var ett
häpnadsväckande kraftprov av en sjuttonåring. Och du
vet, hur både lärare och kamrater ha beundrat hans
krior i skolan.
Tor blev tankfull.
— Författare, sade han. Jaja. Kanske det. Jag har
annars alltid tänkt mig att få se honom som t. ex.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
