Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124’ ERNST LUNDQUIST
man visste ej varför, och det visste hon kanske ej själv.
Under årens lopp hade emellertid denna oro lagt sig,
och nu hade hon ej på många år nämnt Purubo, utan
levde tillsammans med man och ;son ungefär som
andra, alltid vänlig, omtänksam och påpasslig så snart
hon såg, att hon kunde göra något för de sina. Men det
fanns ett slags ödmjukhet hos henne, som ej föreföll
Tor riktigt naturlig, han som mindes henne så väl
från hennes självmedvetna och trotsiga tid. Och så
hade hon ju blivit så sluten och inåtvänd och levde
tydligen i en drömvärld, där han varken kunde eller
ville störa henne, då hon så tydligt visade honom, att
där ville hon vara ensam.
Under de första svåra åren hade Gunnar alltså
varit nästan uteslutande hänvisad till fadern. Tor
ägnade honom också all den tid han kunde ta ifrån
affärerna, och framför allt levde han under vackra, soliga
dagar ett muntert friluftsliv tillsammans med sin lille
son. Det var, som om hans egen kärnsunda robusta
natur och den ofta spelade pojkaktiga glättighet,
varmed han sökte roa barnet, utgjort en stärkande,
ozon-mättad atmosfär, som eggande och livande sveptes om
den bleke lille gossen, hindrade honom från att vissna
och gjorde blodet i hans ådror rödare och mustigare.
Läkarna förklarade rent ut, att det var konsuln, som
med sin kloka omvårdnad räddat Gunnar åt livet. Detta
ständiga och på glädjeämnen rika samliv med fadern
hade från början skapat en samhörighet mellan dem,
som, då gossens livskraft växte till och han sköt upp
till en lång räkel med smidiga, muskelstarka lemmar
och en hjärna, som vaknat långt i förtid, antog formen
av en lekfull kamratlikhet, litet överlägsen å Gunnars
sida, men å ömse håll grundad på en stark, sällan i ord
uttalad tillgivenhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
