Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194’ ERNST LUNDQUIST
helt kort tid och alldeles förgäves sökt finna den
hållpunkt hennes upprivna och rotlösa sinne saknade. Hon
kunde ännu se hans barnaansikte för sig, hur det
omedvetet och med överdrivet, blixtsnabbt växlande uttryck
avspeglade predikantens, officianternas eller åhörarnas
drag, än glåmigt exalterade, än sött inställsamma, än
enfaldigt flinande. Vad som sades på estraden gick
honom visst alldeles förbi; han uppfattade det hela
endast som en lustig förevisning. Sedan, då han växte
till, lärde han sig att mera behärska sitt ansikte, och
han fick det så i sin makt, att han kunde bara med
några muskelrörelser få det att likna t. ex. vilken av
lärarna han ville. Ibland hade han använt sin
härm-ningstalang till ett högst klandervärt okynne. Som den
där gången, då Yvonne haft besök av överstinnan Bure,
en förfärligt långtrådig människa, som aldrig visste
gå. Då Gunnar tyckte, att mor plågats tillräckligt
länge med henne, kom han helt tyst promenerande på
händerna in genom salongsdörren och gjorde halt
framför överstinnan, och mellan de bakifrån nedhängande
långa benen stirrade han upp på henne med hennes
fruktade gemål överstens sura Moltkeansikte och
tassade sedan ut igen, fortfarande på händerna, samma
väg han kommit.
Men hur kunde Yvonne i en stund som denna sitta
och påminna sig sådana bagateller! Nu gällde det ju
att hindra det förfärliga. Naturligtvis, inte hade hon
den ringaste fördom mot teatern, tvärtom, men om
Gunnar blev skådespelare, kunde det ju ej undvikas,
att han förr eller senare kom att sammanträffa med
Volmer Vang. Vem vet, de kunde ju till och med råka
att i framtiden bli anställda vid samma teater, spela
i samma stycke, föreställa far och son kanske! — Nej,
detta var alltför ohyggligt, Yvonne kallsvettades av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
