Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196’ ERNST LUNDQUIST
själv undergått hade han ju småningom vant sig vid,
så att den ej längre utgjorde något bekymmer för
honom. Yvonne hade ju alltid trott, att han ej ikunde
känna sig riktigt ha fått sina fordringar på livet
uppfyllda, förr än han satt där omgiven av en pöskindad
barnskara, och därför hade det varit ett sådant nästan
förlamande slag för henne, då hon fick veta, att hon
just genom, att föda Gunnar till världen gjort sig
oförmögen att uppfylla Tors innersta, dyraste längtan efter
en talrik avkomma. Men till sin stora glädje märkte
hon snart, att hennes farhågor därvidlag varit
alldeles överflödiga. Tor nöjde sig fullkomligt med den
son han hade och visade aldrig någon längtan eller
saknad efter flera barn. Han tycktes under de senare
åren ha blivit fullständigt nöjd med sin tillvaro, han
talade i trygg och tacksam ton om sitt kära hem och
hade icke den svagaste känning av, att det var byggt
på ihålig grund. Då hon tänkte på detta oväntat goda
resultat, kunde hon ej annat än glädja sig åt, att hon
på den fruktansvärda dag för tjuguett år sedan, som
avgjort hennes öde, hade stannat kvar hos Tor och
tagit på sig denna uppgift att hemlighålla, förebygga,
jämna ut och sammanlänka, som tagit hela hennes
själskraft i anspråk varje minut av hennes tillvaro,
och hon kunde nu med ödmjuk tillfredsställelse se
tillbaka på dessa år, vilka dock för hennes egen del tedde
sig som en vandring med förbundna ögon på
ståltrådslina över Niagara. Ännu i denna stund kunde hon
känna den hisnande förnimmelse, som förr så ofta
farit som en dödens ilning genom hennes lemmar: nu
faller jag!
Men så hade det brett sig ett välgörande lugn över
hela hemmet, och det fanns stunder, då hon nästan
kunde glömma vad som varit och tro att inga faror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
