Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II - Sjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIVETS IRRGx\NGAR i67
SJÄTTE KAPITLET.
Under förmiddagen förstod Yvonne, att Tor höll till
nere i sitt privatkontor som vanligt. Hon hörde ofta
hans röst, än talade han med kassören, än med Adolf,
än med främmande besökande. Vid tvåtiden blev det
tyst där nere, hästtramp ekade under portalen och
sneddade över torget. Det var Tor, som red ut. Han var
borta ett par timmar, ända tills det började skymma på.
Och under tiden satt Yvonne i sin schäslong och
kände en behaglig mattighet i hela kroppen, som då man
överstått en svår sjukdom och de ebbande livssafterna
åter börja strömma till och prövande och försiktigt
återta sina funktioner. Det hade kommit över henne
ett välgörande lugn, som hon ej känt på många år.
Nu skulle kanske allt vad som var söndertrasat inom
henne få ro att läkas. Hon visste, att all hennes lycka
störtat i grus, att hennes framtid var den ensammas,
utstöttas, föraktades. Men hon behövde åtminstone ej
motse nästa timme med ångest. Allt var klart och
utstakat, hon visste vad som förestod henne. Hon levde
ej längre på slumpens nåd. En respit, vars dagar hon
kunde räkna, hade förut varit det högsta hon kunde
hoppas. Men nu, då hon bekänt sin skuld, kunde
intet ont vidare drabba henne. Hon hade ställt sig
utanför allt och alla... men så var hon också utom
skotthåll, oåtkomlig, fri.
Och fastän jordskredet nyss, som omstörtat hela
hennes liv, kommit så oväntat och skenbart framkallats
av en tillfällighet, kände hon, att tanken på att få yppa
allt och vräka bördan från sina axlar, slumrat hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
