- Project Runeberg -  Livets irrgångar /
246

(1934) [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II - Sjunde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

246’ ERNST LUNDQUIST

Men jag lägger ned min talan. Kom ihåg, att det
är din far du skall lyda. Du och jag stå i en sådan
outplånlig skuld till honom, att vår vilja under alla
omständigheter måste gå upp i hans. Han har ej velat
uttala sig till mig om sin ståndpunkt till dina
giftermålsplaner. Det tillhör dig att söka gissa dig till hans
tankar och rätta dig därefter.»

Han lade tillbaka brevet på bordet och satt en stund
försjunken i tankar. Men så distraherades han av en
underlig susning i huvudet och en känsla av
illamående. Han satt och funderade litet, men så förstod
han, vad det var. Han var hungrig, ursinnigt hungrig.
Han hade ju ej ätit något sedan klockan åtta i
morse.

För att få annat att tänka på började han se sig
omkring i rummet. Men han kunde ej urskilja mycket av
dess inredning, lampan lyste så svagt. Han läste om
Yvonnes brev ännu en gång. Han tog en bok från
nattduksbordets nedre hylla och försökte läsa, men
kunde omöjligt få något sammanhang för denna yrsel
i huvudet och den sugande känslan i mellangärdet.
Ett ögonblick funderade han på att gå ut och be
hov-rättsrådinnan om en smörgås, men han var rädd att
inte kunna gå nog tyst i dörren, och förresten hade
han ju lovat Gunnar att bli sittande bredvid sängen.
Han såg på sitt ur. Snart halv åtta, då kunde han ju
väcka gossen. Men det var för stor synd, han sov så
gott och kunde nog behöva samla krafter efter
blodförlusten. Han tog vattenkaraffinen, satte dess
mynning mot dricksglasets insida och lyckades sålunda
ljudlöst och långsamt fylla i ett glas åt sig, som han
begärligt tömde för att muta hungern. Det upprepade
han ett par gånger under de två timmar han satt där.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:01:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/irrgang/0248.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free