Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första årgången - 1 Söndagen efter Trefaldighetssöndag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
dessa goda gåvor, så är det utan tvivel nyttigast för oss, och då
hava vi ju all anledning att tacka honom även för det. Om
mannen i vår text heter det:
"Han tänkte inom sig själv och sade: Vad skall jag göra, ty
jag har icke något rum, där jag kan insamla min skörd. Och han
sade: Detta skall jag göra: Jag skall riva ned mina lador och
bygga mig större, och i dem skall jag insamla hela min gröda och allt
mitt goda och säga till min själ: Själ, du har mycket gott förvarat
för många år; giv dig ro, ät, drick, var glad".
Det låg ju ingenting oriktigt däri, att mannen ville utvidga
sina lador, så att han sedan kunde inbärga den ymniga skörden, den
största han någonsin fått. Det orätta bestod uti lians sinnelag och
hjärtebegär. Han hade icke Gud till sin skatt och hjärtas vän,
därför var det jordiska hans allt. — Tänk, så fattig han var i all sin
rikedom! Hade han havt sin skatt i Herren, stått i trosförening
med honom, skaparen oeh givaren, så hade han byggt, skördat och
insamlat med avseende på honom, hans ära och vilja. Men
fjättrad som han var i girighetens bojor, levde han sig själv, utförde
alla sina handlingar för sig själv och samlade ihop skatter för sig
själv. Äran, som allena tillkommer Herren för alla goda gåvor, tog
han oek själv, ty han tillsäger sin själ: "Själ, du har mycket gott
förvarat intill många år". När till slut allt var färdigt skulle ock
hans själ njuta av överflödet i många år, tänkte han och sade
därför: "Min själ, giv dig ro, ät, drick, var gladt" Detta jordiska var
hans själs enda och allt. Ingen tanke på Gud eller evigheten fick
rum i hans hjärta, det fylldes av omsorg om, huru han bäst skulle
kunna njuta här i många år.
"Men Gud sade till honom: Du dåre, i denna natt skall man
kräva din själ av dig, oeh vem skall då få, vad du har tillrett?"
Ja, det är i sanning den största dårskap av alla dårskaper att
förakta Herren oeh de salighetsskatter, han bjuder oss i och genom vår
Frälsare, och i stället välja denna världen, som dock förgås med
dess lusta. 1 Joh. 2: 17. Denna rike dåre, som tänkte på ett långt
livs njutning, fick icke så lång tid som över natten njuta av
överflödet. Hans själ blev kallad till räkenskap inför Gud för sitt liv
och sin ställning till honom, vars kärlek och nåd han föraktat och
vars ära han förolämpat. O, vilket fasansfullt slut! — "Vem skall få,
vad du har tillrett?" ljöd det från domaren. Ja — vem? Se här,
att Herren är Gud och att han giver sitt goda åt vem han vill!
Om denna liknelse ägde tillämpning på blott en enda människa,
vore det dock så fasansfullt, att ingen kan uttala eller ens fullt
fatta det. Men — dess värre — i detta avgrundsdjup förgås alla
de, som göra ett lika osaligt val, som mannen i vår text. Jesus
säger : ’ ’Så går det den, som samlar skatter åt sig själv ocli som icke
är rik för Gud." Här är domen uttalad. Man behöver dock icke
hava överflöd på jordiska ägodelar för att kunna förakta Herren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
