Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Age - Försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om gagnlösheten att vara vis I
Men dyrt med offret af vår frid vi galde
Den dystra insigt af vår vanmagts välde.
En gång i lifvet sågs väl äfven jag
Mitt knä for ärans sköka ödmjukt böja.
Ack, i min drömda styrka var jag svag
Och sjönk vid all min äflan att mig böja.
Ty evighet har smälek blott åt den,
Som svekfull tid har fordom kallat vän,
Och som sökt passa, fåvitsk och förveten,
I ändlighetens ram oändligheten.
Sjelf träl, bland trälars skara har jag trängt
I schakter ned, der endast irrbloss flämta.
Jag med mitt hjertblod mödans svett bemängt,
Men mägtat blott det lumpna slagget hemta.
Då tystnade min röst i sniken chor;
Men mitt idol i hjertat jag försvor,
I dagen steg och nedföll, ledd af solen,
För ljusets Herre i den gyll ne stolen.
Och evigt huld Han gaf ej tillgift blott:
Han lat mig ock sin nådes sötma smaka;
Ty sångens gåfva gaf han på min lott
Och gaf mig kraft allt annat att försaka.
Nu är den vännen min, och jag är Hans:
Hvad lockar mig då hela jordens glans?
Ej för en verld, om den af skatter blänkte,
Jag dock mitt hjertas rika skatter skänkte.
\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
