Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
händer, såg uppmärksamt på hennes röda ögonlock
och strök bekymrad hennes panna.
— Du är väl inte sjuk? Har du...? Gå hellre
upp i friska luften. Om två och en halv timme
är vi där. Jag ska lägga mig och vila en smula.
Jag har sovit dåligt i natt.
Havet var alltjämt stilla, dimbankarna
försvunno långsamt, solen steg högre upp mot zenit.
Nu skymtade man redan kusten såsom något
obestämt i fjärran.
På fartygets akter låg ett väl surrat berg av
tomfat. Det luktade starkt av fisk och tran.
Fiskarna, som sutto i en grupp på backen,
talade om fiske och sjöjakt. Fångsten hade varit
god detta år.
I det blå fjärran av vatten och himmel
svävade havssulor, doppingar, måsar och snabba
grisslor. Landremsan på styrbords sida blev allt
tydligare och större. Man kunde se dystra, kala
klippor. Långsamt simmade fastlandet emot
fartyget.
Då William kom upp på däck, var kusten
endast några mil avlägsen. Två matroser lodade.
— Elva... tio... tio och en halv...
Uppe på kommandobryggan lyssnade
styrmannen uppmärksamt på de entoniga ropen.
Mannen i läderjackan och hans ledsagerska
stodo vid relingen och sågo mot den öde
klippstranden, på vilken det nya blockhusets lysande
fläck verkade oansenlig och överflödig.
— Ser du, vad vårt palats lyser glatt emot oss?
William visade sin hustru det lilla huset. Icke
sant, det är en vacker plats?
— Ja, sade hon tyst och tryckte mannens arm
fastare intill sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
