Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alltid bott i stan... Var har du lärt dig allt det
där?
— Jag har tillbringat två somrar på landet
hos min farfar. Han har också byggt sig ett nytt
hus, berättade hon rakt på sak.
Under de senaste dagarna var det verkligen
omöjligt att känna igen Vera. Vart hade hennes
barnslighet och uppsluppenhet tagit vägen? Nu
betraktade hon allting allvarligare, och vad som
var huvudsaken, hon fördjupade sig i allting...
William hade först lagt märke till det en dag, då
de ännu reste med tåget. Det var mycket bra.
Synd bara, att hon icke skrattade längre. Skratt
är så välgörande för nerverna... Nå, det gör
ingenting! Det viktigaste är, att man vet, vad
livet är värt.
— Vera, vad får jag för mat i dag?
— Vad? Detsamma som jag.
William såg uppmärksamt på sin hustrus
späda gestalt, då hon självmedvetet knyckte på
huvudet. I hennes rörelser, i hennes blick låg en
mognad, som han förut icke lagt märke till. Och
även i hennes röst ljöd en ton av större
självständighet... Svaret var bra. All heder! Han
måste skratta.
— Nå gott, då måste vi alltså laga mat båda
två. Då börjar vi väl.
William tog bleckhinken, som han hade packat
upp först ur lådan, och sprang till bäcken. Därpå
skaffade han spånor och gjorde upp eld i spisen.
Vera tog färskt kött och grönsaker och ställde
soppan och steken på elden.
Aldrig någonsin hade en måltid smakat dem
så bra som denna första i det nya hemmet.
Likt en hög, blå mur stod havet framför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
