Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den är liten! Om alla människor hade så små
händer såge vårt liv helt säkert annorlunda ut.’
Jag svarade näbbigt:
’Tror ni?’ Jag visste verkligen inte, att
händerna spelade så stor roll. Nå ja, men nu ska
jag komma ihåg det.
Han reste sig upp. Det låg ett förläget leende
över hans ansikte, i hans ögon ett barnsligt, rart
uttryck. I detta ögonblick tyckte jag mycket om
dem, de drogo mig till sig, dessa ögon. De ljögo
inte, de blottade denne mans hela inre.
’Hör på mig... Uppe i Nordlandet har jag
sett många kvinnor, som var lika unga som ni,
men de hade händer, vet ni... När en sådan
hand knytes till näve, slår den omkull en
tvåårig tjur.’ Han smålog naivt. ’Jag narras inte,
men dessa kvinnors hjärtan voro lika veka som
ert.’
Sedan berättade han för mig om rosafärgad
midnattssol, om norrsken och svarta svanor...
Kära Nina! Nu vet jag inte, hur det är fatt
med mig. Jag har förlorat min egen vilja. Jag
är fången, men denna fångenskap bereder mig
glädje, och jag önskar, att den ska vara mycket
länge, att den aldrig ska ta slut...»
Det följer ännu några halvskrivna sidor, ännu
några rader genomströmmade av fläkten av
flickaktig sorg och glädje, av önskedrömmar och
förhoppningar. Och nu skriver Vera i sin
dagbok om sina första sorger som hustru. Dessa
sorger svepa fram likt en lätt höstvind mitt i
sommaren. Det är ännu lång väg för solen,
innan den når zenit. Ännu kommo många glada
dagar, ännu många, många outtalade känslor...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
