Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Havet och den ljusa natten och den pärlgrå
dimman. Polarvåren är underbar. Jag följde
stranden, som var övergjuten av den ljuva vårsolen,
och sjöng. Och jag tror, att jag till och med
ropade något åt solen och havet. Om ett litet djur
eller en fågel hade lyssnat på mig och märkt det,
skulle jag ha skämts förfärligt. Jag vill icke, att
någon ska tänka: ’Vad hennes moderslycka har
gjort henne dum!’»
»Den 5 juni.
När han är hemma eller arbetar på stranden,
då är mitt hjärta lugnt. Då kan jag smyga mig
intill honom, sluta mina ögon och icke tänka på
någonting. När han är hos mig, är jag icke rädd.
Ty han kan allt. Men i dag har han farit ut på
havet. Då pina oroliga tankar mig. Det har
kanske hänt en olycka. Då är jag ensam, hjälplös
som den där lilla gula sälen, som han sköt i
bukten samma dag vi kommo hit. Hjälplöst kröp den
på stranden, dess krafter avtogo alltmer, dess
ögon verkade bedjande som människoögon...
Den korta sommaren kommer snart att vara
förbi, sedan kommer hösten, sedan vintern med
sina stormar, oväder och sin eviga natt. Dagen
har kanske icke helt försvunnit, när Det
kommer, som vi båda med så stor glädje och
otålighet vänta på...»
Under sådana pinande timmar förlorade Vera
ofta hela sin självbehärskning. Hon visste icke,
vad hon skulle sysselsätta sig med, hade icke lust
för någonting. Då brukade hon gå bort till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
