Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Så, kommer du själv inte ihåg det längre?
Du måtte väl veta det!
— Vi ville be om sulläder, och vad mer?
— Krokar.
— Ja visst. Krokar till långreven. Att
beställa dem i stan tar för lång tid. Och på
faktoriet finns det inte flera. Alltså, Nikolaj
Petrovitj, om du har några till övers, så rädda oss.
Om du behöver något, ska vi gärna hjälpa dig
med det.
— Jaha, litet... ja, det finns väl alltid något,
svarade William och var glad, att han kunde
hjälpa sin granne. En granne kan man alltid ha
nytta av.
William och Vera följde sina gäster till
bukten och bådo dem vara välkomna igen. Och
främlingarna inbjödo dem till sig. William
hjälpte dem att göra loss. Men när båten började röra
sig, hörde han några ord, som gjorde honom
nedstämd. Axinia sade nämligen till sin man:
— En sån plump, skäggig karl! En riktig apa.
En sån skulle jag aldrig ha gift mig med.
Då William kom hem, betraktade han sig noga
i spegeln. »Du har dålig smak, min vän», tänkte
han självbelåtet. Men samma dag rakade han av
skägget. Hans hustru tyckte, att han såg »mycket
intressantare» ut, när han var slätrakad...
Nätterna blevo längre. De voro vita med ett
skimrande, mjölklikt dimaktigt ljus, som bröt
fram bakom horisonten. Men från natt till natt
blevo de mörkare, precis som om någon med en
stor kniv skure av ett stycke dag hela tiden.
Alltjämt mer och mer för varje
tjugufyratimmarsperiod. Det blåste ofta en bitande ostlig
vind.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
