Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja vill ha tor sotta som pappa, skriker
Ssjoma och kryper fram till mitten av bordet.
— Vad vill du ha?
— Sas-sen.
— Det heter sax-en!
— Sax-en!
Modern skrattar belåtet.
— Du får inte ta den, du kan göra dig illa. Du
är ännu för liten.
— Ja tor! envisas pojken, faller ner från
pallen och gråter.
— Så... så... så! Det går över, tröstade hon
honom, då hon ser, att han icke gjort sig illa.
— Pall trilla tull! jämrar han och gråter.
Symaskinen fortsätter att arbeta ljudlöst.
Bakom fönstret lyser allt: det blå havet, den blå
himmelen och solens guldglans.
Vera känner sig glad till sinnes, hennes
tankar äro ljusa. Allt svårt och fasansfullt ligger
bakom henne. Nu kan hon icke längre fatta hur
de två sista åren gått. Hur mycken kraft och
hur många tårar ha de inte kostat henne! Och
hur mycket av längtans kval! Hon kommer
aldrig att glömma den första polarnatten med dess
köld och stormar. Det var endast det friska,
sedan generationer tillbaka av Nordlandets vindar
härdade fadersblodet, som hjälpt den lille att
överleva den första hårda tiden. Nu går han
med fasta, bestämda steg omkring i rummen...
precis som far sin. Och sjunger. Det stora
huvudet och den väldiga pannan har han också ärvt
efter fadern. Men de blå ögonen har han efter
sin mor.
— Ssjomotschka, är du hungrig? Är du trött,
min pojke?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
