Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin son, om hushållsbestyren och vardagslivets
små enskildheter. Han ville fråga henne om det
allra viktigaste, som låg honom närmast om
hjärtat, men i början tvekade han och sedan blev det
för sent. De voro redan nere vid stranden. Och
det viktigaste var frågan, om hon icke ångrade,
att hon vigt sig åt detta ensamma, förskräckliga,
primitiva liv. Kanske hade den känsla, som
förmått henne uppge den mänskliga samvaron, ett
kultiverat liv och mycket annat, känslan för
William redan fördunstat? Då... då kunde allt
ännu bli annorlunda...
Lyssjenko hade icke frågat. Och nu kunde han
icke fråga. Framför honom stod William, stor
och med litet framåtböjda, kraftiga skuldror och
såg honom glatt i ansiktet.
— Kapten, ta och ge tusan i er tjänst, skaffa
er en hustru och flytta hit och bli min granne!
Då blir vi två par och vi sätter barn till världen
och befolkar landet här!
Ett litet leende gled över hans läppar och de
till hälften sammanknipna ögonen. Hans breda
panna med de framskjutande tinningbenen
överfors av rynkor, och djupa fåror stego fram vid
näsroten.
Lyssjenko höll stånd mot hans blick, men utan
att själv veta varför blev han helt förlägen. Han
ryckte emellertid genast upp sig och svarade
skämtsamt:
— Ett verkligt förståndigt förslag. Jag ska
fundera på det. Det finns egentligen för få
människor här. Men jag vet inte riktigt, varifrån jag
ska skaffa mig en hustru.
Hans blick snuddade hastigt vid Vera. Hon
stod och såg på havet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
