Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När de kommo ned till vattnet tryckte
Lyssjenko Williams hand fast, böjde sig därpå
djupare ned över Veras lilla, en gång så vackra men
nu valkiga hand, steg sedan upp på en sten och
hoppade en smula kokett i båten.
— På återseende nästa år!
Vera gick uppför sluttningen. Endast stötvis
hörde hon ännu motorns surrande. Någon
vinkade med mössan åt henne. Men hon kunde icke
längre se, vem det var. Hon greps av längtan, en
outhärdlig längtan efter det andra livet, efter
människor... Allt hade ju kunnat vara så helt
annorlunda... Kapten Lyssjenko... Så synd om
honom, denne präktige man...
William lade ömt sin arm om hustruns liv.
— Nu går vi. Vår pojke har nog redan vaknat.
Trött och tigande vände Vera mot hemmet.
Williams båt försvinner i middagens blåa
dunst bakom klippudden. Pojken andas lugnt i
sin lilla säng. Vera sitter vid bordet. På bordet
ligger ett paket brev, som kapten Lyssjenko
medfört. Breven äro där bortifrån, från den
andra världen. Vera tar ett av dem i sin hand.
Hennes äldre syster skriver till henne:
»Min kära Verussja!
Vi har just återvänt från sommarnöjet. Vädret
är fortfarande underbart varmt, men träden
börjar redan lysa i guld och purpur. De var
särskilt vackra vid vår villa. Minns du ännu den
gamla björken på kullen? Den brinner riktigt.
Murgrönan grönskar ännu och på rabatterna
blommar ännu några dahlior. I år har vi haft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
