Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bitande iskristaller omväxlade med fuktiga
snöflingor och regn. Hav och klippor och nattens
upprörda mörker dånade och tjöt oupphörligt.
Halvmörkret i huset och den ständiga
skymningen därute gjorde, att man fick huvudvärk
och blev apatisk. Två av hundarna insjuknade.
Först blevo de oroliga; utan någon synbar
anledning skällde och gnällde de. De åto nästan
ingenting. William måste ta dem ur hundstallet
och in i huset. Men det hjälpte icke mycket. De
blevo allt magrare och lågo där orörliga.
Snöstormen hade lagt sig. Man kunde skymta
några stjärnor. Havet var som en väldig mur av
stelnat gjutjärn. Nattens fullkomliga stillhet sög
allt till sig, trängde in i kroppen och i hjärnan.
William, klädd i päls, med renskinnsstövlar och
hagelbössan på högra axeln, skidade i långa glid.
Han skulle gärna velat fortsätta så allt längre
och längre, tills hans snörräta spår nådde
horisonten!
— Murman!
Hunden, som sprang framför honom, stannade
och såg frågande på honom. William klappade
hans huvud. Det var så underbart att i
ensamhetens stillhet tala med sin bästa jaktkamrat,
hunden. Och därtill kom, att det var så vackert
väder i dag och William på så gott humör.
— Nå, Murman, vart ska vi gå? Kanske till
»Svarta stenen»? Där finns de flesta rävlyorna.
— Min käre hund, gå på så vackert... sök!
Snön knastrade under skidorna. Murman
sträckte fram sitt håriga, kloka huvud och
viftade med den yviga svansen.
Plötsligt flammade någonting till långt borta på
den mörka himmelen. Sedan blev det åter jämn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
