Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då och då gjorde ett kort uppehåll. Nu kunde
han se bränningens vita skumkrona... Båten
med bjälkarna drev mot klipputsprånget vid
sandbankens ena ända. Vågorna kastade den
framåt med stora språng, rullade över båten och
jagade kokande och fräsande mot stranden.
William arbetade som en besatt vid årorna. Han
hade förlorat mössan. Han liknade en vansinnig,
där han stod med sin uppknäppta, våta päls. Han
såg varken sin hustru eller den tjutande hunden;
hans blick var envist fäst på det fruktansvärda
stället, den svarta klippkanten, mot vilken
vågorna bröto sig och slogos upp i skummoln.
Ännu några kraftiga årtag genom skum och
sprutande vatten... och William hoppade
genom en sjudande vit våg upp på stranden.
— Håll fast linan! Gör an den vid en sten!
ropade han till sin hustru.
Han hoppade åter i båten: han måste lösgöra
bjälkarna och draga båten högre upp på
stranden, så att den icke skulle slås sönder. Även
bjälkarna måste han säkerställa.
— Så där ja! Båten är hel och bjälkarna
kommer inte heller att ge sig på drift, sade han
lugnande, då han åter var i land. Vattnet flöt i
riktiga små rännilar från hans ansikte, ur hans
ärmar och rockens sömmar.
— Det var nära jag släppt dem! Tre hela
bjälkar. De kommer oss väl till pass...
Han klappade Murman, som strök sig mot
hans ben, och gick lugnt uppför stranden.
De två sjuka hundarna voro mycket illa däran.
De lågo i ett hörn bakom spisen och sovo nästan
hela tiden. Ögonen runno och de andades tungt.
Ibland tog Vera dem ut på en promenad. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
