Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gingo trött och ovilligt stigen till havet, stannade
ofta och tittade förebrående på sin matmor:
»Varför plågar hon oss så och ödslar bort våra
krafter i onödan?» De hade tydligen insjuknat på
grund av brist på dagsljus. Men det berodde
kanske också därpå, att William vid höstens
början, innan snöstormarna begynt, hade hållit dem
inne i ett stängt, varmt rum och endast matat
dem med sälkött... Vad det stiger upp många
tankar inom en, när man ser, hur de fyrfota
vännerna hålla på att gå under inför ens ögon, och
man icke vet, vad man ska göra för att hjälpa
dem!
Girlie, den smala, röda tiken med de vänliga,
allvarliga ögonen, var icke så motståndskraftig
som hennes sjuke kamrat, den store, slanke
Wilson, en blandning av schäfer och gårdvar.
Det var nu redan andra dagen som hon icke ätit
någonting. Hon lyfte icke längre på huvudet.
William var ond på Kostrizin för dessa båda
hundar. Han hade bett honom skaffa äkta
samojedhundar och tusan vet, vad han fört hit för
slags ras! Nu hade han sådana bekymmer
för dem!... Voro dessa hundar egentligen värda
någonting här?
Då William tänkte på Kostrizin, började han
på nytt att svära, men Girlie såg så klagande på
honom, att svordomarna fastnade i hans
strupe... han hade ju i alla fall vant sig vid dessa
kloka, vänliga ögon.
— Vad är det nu? Vad har du för ont?
Girlie försökte vifta med svansen, men hon
kunde inte längre. William lyfte upp hennes
huvud, lyssnade och tittade på hennes ögon. Det
ena ögat rann; det liknade en gammal gubbes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
