Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ska jag kanske koka annan mat till dem?
frågade Vera. De äter ingenting. Jag vet
sannerligen inte, vad jag ska ge dem. Vajgatj ser också
så ledsen ut och har ätit mindre än annars i dag.
— Han stryker nog också med! Den ende jag
hoppas ska klara sig, är Murman!... Fan måtte
ta Kostrizin!
William försökte åter koka medicin åt
hundarna.
Tre dagar senare dogo Girlie och Wilson
ungefär samtidigt. Utan att stöna och med en svag,
krampaktig ryckning, sträckte de på benen och
slöto ögonen.
Vera och Ssjoma gräto, men William stod tyst
och såg likgiltigt på de båda döda kropparna.
Han fick icke lov att visa sin sorg: det låg ju så
mycket umbärande och mycken nöd framför
honom. Därför måste han hålla sig rak och föregå
med gott exempel.
— Vad kan man göra åt det? De har strukit
med... och det gäller bara att begrava dem. Till
våren måste jag skaffa mig andra, sade han och
släpade de döda djuren till havet. Där band han
en sten vid vardera kroppen och kastade dem
sedan från klippan ned i vattnet.
En dag, när han kom tillbaka från jakten,
mötte honom hustrun gråtande.
— Vad står på? Varför gråter du?
— Ssjomotschka är sjuk.
Den lille var matt, verkade sömnig och
klagade över smärtor i sina små ben. Fadern lyfte
upp honom och ruskade honom på lek.
— Nå, min lille sjöbjörn, varför sitter du där
och ser ut som en våt sparv? Du är minsann en
dålig nordman!... Men det gör ingenting, du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
