Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hur ska du kunna fara i sådant väder?
Vad ska jag ensam ta mig till med honom här?
Det är ju nära tvåhundra verst[1] till lappbyn,
sade Vera upprörd.
William lade sin hand ömt på hennes axel.
— Vera, vi har ingen annan utväg! Utan lök
kommer han att dö, och det är ju inte första
gången du stannar ensam hemma. Jag ska göra allt
för att komma tillbaka så fort som möjligt.
Följande dag var Ssjoma åter sämre.
Slädens medar hade spolats med sötvatten. Nu
glänste en glatt isskorpa på dem. William
knackade på medens rundning. Den var glashård. På
det sättet skulle han kunna fara snabbare. Han
spände för renarna. På släden bredvid
provianten lågo ett gevär, ett par skidor, en sovsäck av
skinn och ett litet tält. Allt var färdigt. Han
kysste sin son — denne öppnade icke ens
ögonen — och tog Vera i famn.
— Farväl! Tappa inte modet! Gör allt som är
nödvändigt för honom.
En mans hjärta kan vara mycket hårt. William
suckade icke och fällde inga tårar.
Han svängde den långa staven. Renarna
drogo och jagade därifrån med tillbakakastade
kronor. Vera stirrade längtansfullt in i det grå
mörkret, som snabbt slukade åkdonet. Ett
ögonblick senare såg hon endast den dystra
skymningen och den livlösa stillheten på Arktis’
snövidder.
William åkte tjugu timmar utan att sova. Han
hade rastat endast en gång — när han var
halvvägs — för att låta renarna äta mossa. Till slut
kunde djuren knappt springa mera; med öppna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
