Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ha vilda djur överfallit honom. Han ligger
kanske sjuk, döende, ensam mitt i snööknen...
Känslorna för honom flammade på nytt upp
inom henne. Nu önskade hon lidelsefullt, att han
skulle vara hos henne. Hon kände behov av att
smyga sig intill honom och ömt se in i hans
trötta, alltid långt bort riktade ögon.
Men då ryckte åter det andra fram likt ett
berg, slog sönder allt, tog kraften från allt...
Det skall dröja ännu några månader, innan det
första fartyget kommer hit. Så länge måste hon
stanna kvar här ensam och hjälplös med sitt
sjuka barn...
Stormen har lagt sig igen. Runt omkring
ljudlös stillhet. Endast då och då ljuder någonstans
ett tungt stönande. Ett okänt jättedjurs
snarkande... Sedan åter tystnad. Åter detta stönande.
Och åter tystnad. Det är kanske kölden, som
spränger sönder isen på havet någonstans i
fjärran...
En dag trängde egendomliga, ej definierbara
ljud genom stillheten. Vera var just då ute på
gården. Oleska blev orolig. Hundarna skällde
vilt. Och larmet tilltog, närmade sig. Dussintals
röster. Skällande. Tjutande. Råmande. Vera
skyndade upp på den öppna verandan. En
jättelik, larmande, oredig massa rullade från
tundran fram i mörkret... Ännu en minut...
och hon kunde tydligt uppfatta vad det var. En
liten hjord vildrenar kom framstörtande. Vargar
förföljde den. De av rädsla vansinniga djuren
sökte skydd hos människan. Det var ungefär tio
djur. De sprungo fram till huset och trängde ihop
sig. De sparkade, råmade, bröto av sig horn och
ben. Och vargarna, som många gånger om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
