Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
överträffade dem till antal, kastade sig över dem
med vilda tjut och flåsande och höggo sina
tänder i dem.
Hundarna, som först hade skällt ilsket och
velat tränga sig ut, blevo plötsligt lugna, kröpo ihop
och gömde sig. Vera stängde in sig i huset och
lyssnade förskräckt på djurens skrik.
Ssjomotschka vaknade och började gråta. Plötsligt
kom hon att tänka på att den lilla porten till
gården icke var stängd. Den stod kanske öppen till
och med! Vargarna skulle störta in och av
hennes Oleska skulle endast trasor återstå! Oleska
hade kanske av fruktan själv sprungit ut!
Förtvivlad störtade Vera mot dörren. Hon
fick händelsevis syn på geväret på väggen. Ett
snabbt beslut vaknade. Utan att bry sig om den
gråtande sonen tog hon geväret. Hennes händer
darrade. Trött öppnade hon fönsterluckan.
Därpå tömde hon... utan att sikta... hela
patronmagasinet.
Men skotten skrämde endast Ssjomotschka.
De drevo icke bort de rasande djuren. Vera, som
fått mod genom skotten, grep nu till en annan
metod. Hon tog ett brinnande vedträ ur spisen
och sprang ut på verandan med det.
Alldeles bredvid henne hördes tjutandet och
ylandet och det dova stampet av många fötter.
Beslutsamt slet hon upp dörren och kastade det
brinnande vedstycket in bland den tjutande
massan. Och allt levande sprang sin väg, jagade bort
i det kalla mörkret, till död och seger. En halv
minut senare var allt åter tyst. I snön lågo några
mörka fläckar av sönderslitna renkroppar och en
sårad varg. Han vände långsamt på huvudet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
