Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ibland lagar hon mat åt honom eller bäddar
hans lilla säng, och hennes ansikte lyser av
modersglädje och modersomsorg.
Men detta händer endast, när William icke är
hemma. Hans lugn, hans säkra röst och hans
allvarliga, bestämda gång hålla hennes tankar klara.
— Vera, kom så går vi ned till bukten. Jag
ska göra i ordning kabeljofaten, och du ska vara
med och se på. Du måste vara mera ute i solen
och luften. Förstår du?
Han tar henne under armen och för henne ut.
Hon följer viljelöst med.
— Du repar dig alltför långsamt för mig. Du
måste bli stark. Vi får ju snart en son till!
Han lägger sin arm om hennes skuldror.
— Det gör ingenting, min älskling! Vi ska nog
ordna det. Vi kommer också att få det bra med
tiden. Hur är det med dig i dag? Ingen
huvudvärk?
— Nej, i dag är jag bättre, svarar Vera tyst.
— Och bröstet?
Vera vill icke tala mera. Hon inskränker sig
till att skaka på huvudet.
— Nej, allt är bra!
Men hennes man släpper icke efter.
— Nå, och hur är det med Honom? Tror
du han kommer att bli frisk?
Ett förargat uttryck glider över Veras
ansikte. Varför låter han henne icke vara i fred? Hon
är så trött. Hon skulle framför allt vilja vila...
Ibland tar hennes mörka sinnesstämning
överhand även när hennes man är hos henne.
— Nikolaj, vet du, vargarna har tagit
Ssjomotschka... Jag har inte talat om det för dig
förut. Förlåt mig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
