Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han bet samman tänderna. I omedveten
kramp pressades hans naglar djupt in i
handflatorna.
— Nej, det kan icke och får icke bli så!
Och långsamt utjämnades de båda djupa
vecken mellan hans ögonbryn.
— Nej! Det får icke bli så!
Så småningom gjorde sig Vera fri från
vinterns oerhörda tryck. Hon såg alltjämt sorgsen
ut, hennes gång var trött och släpande, men
hennes blick lyste nu klart och hon talade icke
längre om vargarna. Då William — kanske för
hundrade gången — skildrade vad han sett, när
han återvände från sin färd, trodde Vera på det.
Hennes själ var återställd. Det underbara
vårvädret hade bidragit mycket därtill. Solen lyste
längre för varje dag. Den var förvånansvärt
stark. Allt runt omkring var fyllt av den.
Himmelen strålade. Den gnistrande snön lyste
bländande. Solskenet återspeglades i havets
miljontals fåror och veck. Och miljontals olikfärgade
ljus glänste vid brottställena på de nedisade
klipporna.
Den öde kusten fick liv. Från morgon till kväll
hörde man oavbrutet måsarnas skri, där de flögo
omkring i jättelika svärmar. Alla havsfåglarna
kommo tillbaka. Överallt i snön såg man spår
av rävar, hermeliner och andra djur. Smådjuren
kommo också krypande fram ur sina vinterläger
under snön, drivna av längtan efter sol och vår.
På kvällen hördes nere i bukten sälarnas
lockrop. Och svaret var skriet från måssvärmarna.
Fångsttiden började nu åter för William. Från
de avlägsna isöarna vid Grönland eller ännu
längre bortifrån andra okända trakter, komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
