Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han behövde endast fara en halvtimmes väg.
Redan på avstånd kunde han se hur flötena på
vattenytan rycktes hit och dit. Vid ett nät
bubblade och fräste vattnet. I det nätet fanns
någonting. Troligen något stort.
Utan att skynda sig särskilt grep William efter
flötet. Det var en mycket stor gammal sälhona,
som fastnat i nätet. Hon levde ännu. William
slog henne med båtshaken på nosen, det
känsligaste stället. Djuret blev hängande bedövat, och
endast dess fenor slogo ännu de sista
krampaktiga slagen. Ur nosen strömmade blod. De andra
sälarna voro redan döda. De hade icke kunnat
stanna under vattnet så länge utan luft. Med
mycken möda redde William upp nätet. Det var
ett tungt, tidsödande arbete. Sälarna sno sig så
in i nätet, att man knappt kan få ut dem.
Han hade redan fått fram en. Den låg på ett
isflak. Med snabba, skickliga rörelser med
kniven flådde han av skinnet och det två tum tjocka
fettlagret från kroppen, vilken han genast
kastade i havet. Den behövde han icke.
Sedan kom den andra, den tredje... den
femte...
Två, tre timmar senare kröp den tungt lastade
båten långsamt, med svällande segel in i bukten.
Det var flod. Båten kunde fara långt in, ända
fram till stranden. William hoppade snabbt ur.
Han var nöjd. Fångsten hade varit god, djuren
ovanligt stora. Nu måste han skrapa av fettet,
putsa skinnen och salta in dem. Allt detta var
bra. Men hur stod det till med Vera?
Med tunga, fasta steg följde han stigen fram
mot huset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
