Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tusenden diamanter. Små smaragdgröna grässtrån
sticka redan fram på de snöfria ställena. En vit
ismås flyger långsamt med tunga vingslag över
stranden och tittar nyfiket på människan. Vera
sitter på en sten, orörlig, liksom förtrollad. Allt
är stilla: havet, luften och Veras inre.
Vad en morgon under polarvåren är vacker,
när själen är glad och lugn!
Från en närbelägen dalsänka framspringer
plötsligt en slug räv, klädd i vit päls. Den
sträcker ivrigt fram sin spetsiga nos och vädrar
efter föda... Men i dag är havet girigt. Det har
icke lämnat kvar någonting. Besviket springer
djuret vidare. En fläckig säl sticker upp huvudet
ur vattnet och ser efter honom. Han tittar länge
utmed stranden.
Vera reser sig för att gå hem. Snön bländar
henne så, att det gör ont i ögonen. I detta
ögonblick flyger en skara snölärkor upp under livligt
kvitter. De flyga över den stora ängen, där det
finns flera snöfria ställen. På pålen, som
William slagit upp för nättorkning bredvid skjulet,
sitta två ljusblåa mesar och kvittra melodiskt.
Vera går hem i riktig högtidsstämning.
Den förskräckliga men ändå så glada dagen
kom snart. William slipade de gamla, slöa
slagorna; hans hustru låg till sängs. Hon hade icke
känt sig kry sedan morgonen. Hennes man hade
oroligt frågat henne:
— Hur är det? Var har du ont?
Hon hade undvikande svarat:
— Ingenstans särskilt. Antagligen bara
trötthet. Jag ligger stilla, så går det nog snart över...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
