Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till gråt. Då sprang modern fram till honom och
klappade händerna.
— Här är jag! Titta, pojken min!
Eller då hon fick se en fjäril, visade hon den
med barnslig glädje för den lille.
— Mitja, Mitja, titta! En blomma flög förbi!
Jag ska fånga den åt dig.
Hon rusade upp, sprang över ängen och ville
fånga fjärilen. Därpå återvände hon med
blossande kinder och kysste häftigt den lille.
— Ja, du är min kloke lille pojke! Vad jag
tycker om dig!
Under dessa ögonblick tänkte Vera varken på
sin man eller kapten Lyssjenko. Hon var bara
glad utan något egentligt skäl.
Vid ebbtiden samlade hon färggranna musslor
och glattspolade stenar nere på stranden.
— Se här, Mitjinka, nu ska vi leka med de här
stenarna, och sedan ska vi ta vara på dem som
ett minne.
Det sista ordet gav ett styng inom henne.
Omedvetet öppnade hon handen och lät vad hon
samlat falla till marken. Hennes röst slog
plötsligt om. Hon blev sorgsen. Solen lyste icke
längre så ljuvligt, dalens grönska var icke längre så
vacker, fåglarnas skri nere vid stranden gjorde
henne nervös. Trött vände hon hemåt.
Blombuketten, som hon plockat för att sätta
på mannens bord, föreföll henne onödig. Var
detta verkligen blommor? Kunde sådant
småplock duga som prydnad? Åter överfölls hon av
svårmod.
En strålande lugn vårdag for William till en
långt bort belägen sandbank. Utan hustrun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>