Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
luktsinne: han springer hit och dit, luktar till
höger — där finns ingenting, luktar till vänster —
där finns heller ingenting. Men benen ligger rätt
under honom... Ja, som man ser, det viktigaste
är att lukta reda på benen... Var finns de? Fan
vet, var de finns...
William tycktes inte ha lyssnat på honom. Han
skakade på huvudet och fortsatte med stark
betoning sin egen tankegång, som han inte slutat.
— Som massa är människorna slappa och
trötta. Då och då flammar de visserligen upp litet,
men under mellantiden är de åter tomma...
Jag tror, att mänskligheten redan närmar sig
toppen. Då börjar åter nedåtgåendet. Om hundra
eller tvåhundra år kommer människorna inte
längre att veta, vart de ska gå eller vad de ska
göra. Jag vet, vart jag ska gå! Men de kommer
inte att veta det... Man måste börja en ny
vandring uppåt, och för det ändamålet måste man
magasinera kraft. Inte vanlig, enkel kraft, nej,
en slagbjörns kraft...
Kusma tog den hemmagjorda lerpipan ur
munnen och knackade ur den mot bordskanten.
— Du menar således, att de måste gå uppåt
igen?
— Ja.
— Och är det alldeles nödvändigt?
— Ovillkorligen. Vägen utför bär till
urartning, förblödning. Men att stå stilla är liktydigt
med död och förfall...
William satt orörlig några minuter. Han
flyttade icke sin tunga blick från någon osynlig
punkt i hörnet. Vänstra handens fingrar
trummade omedvetet på sovbänkens kant. På nytt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
