- Project Runeberg -  Ishavet sjunger : familjeroman /
153

(1934) [MARC] Author: Pavel Grigorjevitj Nizovoj Translator: Edvin Björk - Tema: Russia
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel X

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

inte är van vid någonting, sade Kusma vid teet.
Det gick precis likadant för mig.

Kusma tittade på sin gäst och log.

— Jag har ju också varit ung en gång. Och
man påstår — även vacker. Nå, jag gifte mig med
en sån där nippertippa från stan. Det varade inte
ett år, förrän hon hade lämnat mig. Jag förstår
henne mycket väl, och jag förebrår henne inte.
Jag sökte upp henne och frågade: »Säg, varför
springer du ifrån din man, innan du levt
tillsammans med honom ett år?» Då svarade hon:
»Jag älskar dig fortfarande. Men jag vill inte
leva där!» Jag försökte prata förstånd med
henne, lovade henne allt möjligt, lockade henne, men
förgäves. Hon ville trumfa igenom sin vilja. »Jag
kan inte, och därmed punkt. Det är ju
detsamma,» sade hon, »som att begrava sig levande...»
Ja, så är det verkligen också!

— Jag reser inte bort på lång tid och jag
reser med min mans vetskap. Jag ska bara hälsa
på mina släktingar, försvarade sig Vera och
skämdes att se honom i ögonen.

— Jaså, inte på lång tid? Det är bra. Man
måste resa och hälsa på sina släktingar, medgav
Kusma, fastän han genomskådade lögnen.

Därpå fortsatte han att berätta om sig själv:

— Det var en svår tid för mig, sedan min
hustru hade rymt sin väg! Ibland tänkte jag
hoppa ner från klipporna. Alla mina planer här i
livet gick ju åt fanders! Och så sitter man som
en träskalle och tänker: »Där har vi suttit
tillsammans och ätit och drömt om barn och ett eget
litet hem och allt möjligt! Där borta reparerade
jag båten, och då kom hon bakifrån och slog sina
armar om halsen på mig. Eller den gången, då

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:02:18 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ishavet/0155.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free