Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lämplig tid sett dagens ljus, efter henne den lugna,
melankoliska Sina. Sedan hade det varit ett litet
uppehåll. Men snart ljödo åter skriken av en ny
medborgare över havskusten — den linhårige,
trubbnäste Vladimir.
Det var bra så. William var nöjd. Vera
fullgjorde tappert sina hustruplikter. Men de små
beredde nog mycket bekymmer...
Den äldste var redan riktigt självständig av
sig. Han var nu hela åtta år gammal. En riktig
liten karl! Han hjälpte fadern: han sorterade
fisken, gav hundarna mat, hängde upp
fiskhuvudena på snöret. Fadern berömde honom
inför modern:
— Där du, Vera, har jag en duktig hjälp! När
han blir litet större, ska jag ta honom med ut på
riktig fångst. Inte sant, Dmitri?
— När Andruschka blivit så stor som jag är,
så köper vi oss en kutter och far till Vita havet,
svarade sonen allvarligt.
— Du är en duktig liten karl, inte rädd för
någonting, sade modern leende. Nå, men om det
blir storm, hur blir det då?
— Har jag kanske inte sett en storm?
Mitja verkade riktigt sårad.
— Du har rätt, understödde fadern honom. En
riktig sjöman får inte vara rädd för någonting.
Under de senaste dagarna hade William ofta
sökt upp en flodmynning i närheten för att bygga
en laxfälla. Han hade släpat dit det nödvändiga
materialet, medan snön ännu låg kvar på
marken. Nu vadade han nästan hela dagen i kallt
vatten ända upp till midjan och slog ned pålarna
i flodbotten. Hur skulle fångsten bli, månne?
Under de senaste två åren hade laxen inte gått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>