Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid bordet satt lappkvinnan Marina och
vaggade den lille Volodja på sitt knä. Hon och
hennes man Andrejev hade kommit och hälsat på
för att höra på Williams musik. William hade
ofta bett dem komma. Andrejev hade rest hem,
men Marina hade stannat för att titta till barnen
och hjälpa Vera, som ännu var ganska svag
efter sin sjukdom. Marina var klumpig, men hon
hade goda, grå ögon och en vänlig, sjungande
röst. Hon vaggade barnet och talade allvarligt
och långsamt, liksom för sig själv:
— På tundran klagar en liten renkalv. Den
lyfter upp sin breda nos och ur dess ögon rinner
tårar. Den tittar åt den kalla sidan, varifrån
vinden just blåser, och känner saltdoften från
havet...
Barnet slöt ögonen, lät armen sjunka och
somnade. Vera läste en bok, och lappkvinnan Marina
fortsatte sin berättelse om renarna, lapparnas
kära, nästan enda djur, deras, som bo på den öde
tundran. Hon berättade om den vilda längtan
till havskusten, som griper dessa djur på våren.
— Först är renen ensam, sedan komma andra
renar till honom. De lyfta huvudet precis som
den förste och stå med vidgade näsborrar och
inandas vinden från norr. Sedan bli de oroliga.
De äta inte längre någon mossa, lyda
människorna dåligt och anfalla vakthundarna.
Då har lappen stora bekymmer.
Och så kommer dagen och timmen, då en våg
av oro griper hela hjorden. Hundratals
renhuvuden, unga och gamla, vända sig åt ett håll. De
fuktiga näsborrarna äro vidgade, ögonen glänsa
och ur hundratals strupar ljuder ett
genomträngande skri. Djuren gå långsamt, liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
