Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förtrollade, norr ut. Byn kommer i rörelse.
Människorna skynda att packa ihop sina
tillhörigheter och följa efter hjorden.
Från långsam skritt falla djuren in i trav, som
blir allt snabbare och snabbare. Med den första
hjorden förenar sig en andra, en tredje — en
femte. Tusentals djur jaga i raskt lopp över
dalar och bäckar, över kullar och sumpmarker. De
sjunka ned i sumpmarkerna och drunkna; de
svaga falla under de starkares hovar och
omkomma. De springa, glömma föda och trötthet.
Framåt, alltjämt framåt — till Ishavet!
De springa ända fram till vattnet.
Och sa en dag äro de åter fridsamma och
lydiga. Lappen spänner dem åter framför akjan
och far hundratals verst över den väglösa
tundran...
Marina tystnade, lade barnet i sängen och gick
mot dörren.
— Vart ska du gå? frågade Vera.
— Jag ska gå och titta till kalven, svarade
lappkvinnan.
Mitja drog upp grammofonen.
— Din lille kanalje, varför låter du mig inte
sova? ropade fadern från sovrummet och
låtsade, som om han vore ond. En minut senare
kom han in i matsalen.
— Jag har bestämt sovit litet, sade han och
strök sig om skägget.
— Du snarkade, förklarade sonen.
Alla lyssnade. Sjaljapin sjöng Mefisto.
William stoppade sin pipa. Han var allvarlig, satt
försjunken i tankar. Vera satt med slutna ögon
och bakåtböjt huvud i länstolen.
Grammofonen tystnade. William fortsatte att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
