Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förekomma i dessa trakter, men också fåglar från
stepperna. Dessa senare hade kommit
hundratals mil bortifrån över tundran... Måsar,
polarugglor, glador, örnar, ja, till och med kråkor...
De flögo några meter över marken och fyllde
luften med sitt kraxande, skriande och pipande.
De slogo ned på sitt byte, åto genast upp det på
närmaste kulle och störtade sig sedan på ett
annat.
Varken fåglarna eller lemlarna voro rädda för
människorna. William hade heller icke den
ringaste tanke på att jaga bort fåglarna. De voro
nu hans vänner.
Och driven av en osynlig kraft rörde sig
under dem den levande lavinen i blind fruktan...
alltjämt framåt...
På natten hörde William också andra ljud.
Förskräckt tog han geväret och gick bort till
fönstret. Ett skrik ljöd, genomträngande som ett
barns. Därpå följde rävarnas skällande, och
någonstans från fjärran hördes vargarnas tjut.
Norrskenets draperi svävade fram över
himmelen och i dess blåaktigt skimrande sken kunde
man tydligt se den breda, tröga strömmen av
lemlar. Här och där trängde några djur, troligen
hermeliner, in i strömmen från sidan och grepo
girigt efter sitt byte. På ett ställe satte en
bredvingad nattfågel sina klor i ryggen på ett av de
små djuren och började hacka på dess hjässa.
Det lilla djuret sprang och skrek som ett
gråtande barn. På den närmast belägna kullen
skymtade man konturerna av de större
fyrfotadjuren.
På morgonen tände William åter elden.
Strömmen var redan betydligt tunnare. Genom kikare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
